Det här med mamma-dotter

Ni är säkert många där ute som känner igen sig i " mamma- dotter syndromet?!" Det var samma när jag var ung och min mamma skulle hjälpa mig. Det var många gånger vi blev ovänner. 

I vårat fall var det så klart i ridningen det gällde. Som tur är blev det bättre ju äldre jag blev. Nu står jag där själv, i samma situation som mamma! 

Jag och Miranda har varit så ovänner i bland, när jag ska hjälpa henne. Vissa gånger har det gått jättebra, andra inte alls. Nu tycker jag faktiskt att det går bättre och bättre. Vi kan oftast prata om saken. 

Varför blir det så här då? I mitt fall tror jag det beror på att vi är för lika. Båda är lika tjuriga. Dessutom är vi båda tävlingsmänniskor och vill att allt ska vara perfekt. 

Miranda har ju naturligtvis inte samma erfarenhet som mig. Hon tycker ofta själv, att hon borde kunna mer/ vara bättre än vad hon är. Jag har försökt att intala henne att hon är bara 13 år. När jag var i hennes ålder hade jag inte ens börjat tävla ännu. 

Men eftersom jag vet att hon vill att allt ska vara så bra det kan, försöker jag att hjälpa henne med ridningen efter det. Jag vet att hon kan bli så oerhört besviken på sig själv när det går dåligt ( aldrig på hästen). Jag vet vad som krävs av både henne och hästen, för att det ska visa sig på tävlingsbanorna. Av den anledningen tror jag att jag ibland blir lite för hård med henne, men jag vill ju inte se henne så besviken.... 

Om Miranda hade varit en sån tjej som är jätte nöjd över att rida en LB på 50%, ja men då hade det varit annorlunda! Nu är hon inte det, hon är som mig. Det är ändå viktigt att kunna vara lite ödmjuk mot sig själv ibland. Även om man inte fick den där topp procenten, så kanske man får se på vad som var bra med ritten och ta med sig det till nästa gång. Hästarna är ju inga maskiner och allt kan hända! 

Mirre och Pumba

Miranda har gjort en otrolig utveckling i sin ridning och hon kommer att nå långt. Hon har lärt sig så mycket, då hon har haft två ponnysar som verkligen kräver teknik och ridning. Hon rider ju även på Sune mer och mer nu och på honom kan hon lära sig alla svåra rörelser.

Nu går det som sagt bättre och bättre för Mirre och mig, men ibland så blixtrar det till mellan oss, men då löser vi det. :-)

Känner igen mig. Även fast min dotter inte håller på med hästar idag och hon inte är ett barn längre så kan vi va osams, just för att vi är ganska lika. Min dröm var ju givetvis att hon skulle bli lika hästtokig som jag och såg framför mig ett liv som ponny mamma som åker land och rike runt på olika tävlingar. Nu vart det ju inte så, men den tiden hon red (ja hon gilla ju hästar, men allt som hade med mockning, skötsel mm var inte prio ett, utan hon ville rida) så var vi osams många gåmger just för att hon kan, hon vet och hon ville :-)