Appropå vinnare av Jerringpriset

Läste en mycket bra artikel på DN ang vinnarna av Jerringpriset. En mkt läsvärd artikel. Läs : här




Friskvård!

Detta är verkligen friskvård! Avkopplande, avstressande, frisk luft och motion! Vård för kropp och knopp, helt enkelt! 😊👍


Ibland är det bra...

...att man har en blogg, så man kan titta tillbaka. Jag satt och tittade tillbaka på vad Elke har gjort och såg att i mitten på oktober 2016, gjorde hon sin första hoppträning. Då hade hon jobbigt att galoppera under ryttare. Jag jobbade mest galoppen i tömkörning då. 


Slutet av oktober var Mirre och tränade för Linnea på Alnö. Då började galoppen att lossna och hon kunde faktiskt hålla igång den några varv på volten! 

Efter det, mycket med hjälp av hoppningen så kunde vi mer och mer jobba galoppen. Men det har tagit tid, då hon har en stor galopp. 

Det här innebär ju att hon från okt/ nov, då hon började att kunna galoppera, till nu har gjort en otrolig utveckling. Det har inte ens gått ett år från det än! Nu gör hon LA rörelser och har börjat träna på rörelserna till La P:1....fantastiskt!😊


Letar SM kval

Nu när Mirre var sååå nära att sätta sitt första SM kval i helgen, så letar vi nu kval för fullt! 


Det är lättare sagt än gjort när man bor här uppe. Det är lättare att kvala som Young Rider, men är du junior så finns det inga kval chanser. Tycker det är orättvist att man som junior inte ens ska få chansen att kvala. Då måste man åka land och rike runt ( läs Stockholm, Skåne).

Sundsvalls Fältrittklubb ska ha en stor eloge som ordnade en kval klass för juniorer i helgen! Önskar fler  här uppe kunde göra det. Nu har jag mailat runt några klubbar och frågat om de inte kan ha en kval klass, så vi får väl se....Mirre vill så gärna rida junior SM nästa år! 😊


Tömkörning och vaccinering

Idag har jag tömkört Elke och hon var super duktig. Sune har vaccinerats så han får ta det lugnt nu några dagar. Passar bra efter helgens tävling också. 


Apropå helgen, så hittade jag dessa ord på ngn sida på nätet:

"När det inte går som man har tänkt sig. Låt dig själv bli besviken/arg/ledsen men endast under en begränsad tid. Låt de inte gå ut över allt och ta all energi. En timme räcker, sen blickar man frammåt. Vad är nästa mål? 

Självkänslan är det absout viktigaste och en ryttares självkänsla ska Inte sitta i resultatet. Den ska finnas där oavsätt om det är en bra dag eller dålig dag. Det är inte dagens start som ska definera dig som ryttare. Oavsätt 50% eller 75% så ska du veta hur duktig du är som ryttare."


Billig

Idag har Sune fått på sig sommarskor, så nu slipper han äntligen ha på sig bootsen. 


Elke har också fått på sig sommarskor...fram! Hon var nämligen en riktig bråkstake idag, så det blev bara sommarskor fram, idag. Det har alltid funkat med brems när man slår på skorna, men idag hjälpte inte det. Det är nämligen bara när man ska slå fast skon, som hon rycker...hela tiden. I stället för att fortsätta bråka med henne, så tar vi bakhovarna en dag när jag kan vara med. 

Det är det enda som är ett "minus" på denna ponny, så idag var hon nog billig. 😜Skämt å sido, vi måste bli bättre på att träna henne VARJE dag, med att slå på hoven. Så det ger sig nog så småningom. Vi är inte van heller, att ha några problem vid skoning, så det här är nytt för oss! 

Red ett joggingpass på Sune i kväll. I morgon ska Mirre rida honom och longera Elke. 


Två år och fyra månader....

Skriv inläggstext 

Saknar mamma så otroligt mycket! Det är så mycket jag skulle vilja berätta....❤️❤️❤️


Två år av otrolig saknad

Idag är det två år sedan älskade mamma somnade in. Tiden har gått så fort, men ändå inte... Jag saknar henne så fruktansvärt mycket!!! Det kommer fortfarande över mig ibland, som ett slag i magen och det gör så ont.

Det har hänt så mycket under den här tiden. Jag önskar så att jag kunnat berätta allt för mamma, önskat hon hade kunnat varit med mig på allt jag/ vi gjort. 

Jag tror ju ändå att hon är med mig....hela tiden...men jag önskar så att hon verkligen var här. 






Om en vecka, idag

...kommer vi låta Moyalie galoppera vidare till de Evigt gröna ängarna. Åldern börjar nu ta ut sin rätt. Hon är ju fantastiska 32 år!!!

Tänk vad hon varit med länge och lärt upp både mig och Miranda. Moyalie var bara 7 månader när vi köpte henne. 

Här är det Mirre som rider henne. Mirre är väl runt 6 år. Vi gjorde en låtsastävling där hon visade upp vad hon kunde för mig, Marco, mormor och morfar. 



Ett och ett halvt år....

...och jag saknar fortfarande mamma,  varje dag! Det känns fortfarande så overkligt att hon är borta. Jag har så mycket jag skulle vilja berätta för henne...jag vill ha henne här! 

Senare idag ska jag åka och tända ett ljus.




Det går inte en dag

....utan att jag tänker på mamma. Saknar henne så otroligt mycket! 

Fick den här texten av en fin vän idag:



Det sista om detta

Egentligen vill jag inte skriva mer om detta, men när våran dotter blir indragen i massa skit prat, då är det för djävlig! Hon är 14 år för Guds skull! 

Hon är ledsen nog över allt som hänt och behöver INTE läsa kommentarer på blogg och Instagram om att vi tog fel beslut, hur dåliga vi är som människor och andra väldigt elaka saker. 

Jag valde att ta bort inlägget jag skrivit tidigare och alla kommentarerna. Man blir bara så ledsen.... när sedan människor som inte alls har all bakgrundsfakta ( det ser jag bla på hur kommentarerna är skriven) skriver elakheter, ja då kanske ni är några som förstår hur det känns. 

Vi vet att detta beslut var det bästa och det enda! Jag tänker nu inte skriva mer om det här, utan nu ser vi framåt. Dante kommer alltid att ha en speciell plats hos oss. 

Tack till alla som stöttat oss i det här. För det finns trots allt många fina människor också. De är faktiskt fler! 

Jag tänker inte posta några negativa kommentarer, så ni behöver inte skriva några! 

Ett år, fyra månader...

Bild från Google 




2016

Ja, då var det 2016 då! Herregud vad tiden går...

Sune är nu 17 år. Helt otroligt. Tänk att han bara var 2 år när vi köpte honom.
Stjärnorna <3

Även övriga hästar är ju ett år äldre. Majsan 14, Diego 19, Moyalie hela 32 år, Tingeling 7( tror jag) och Pumba ( är ju inte våran) är 18. 

Tittade tillbaka på mina tankar och mål från i fjol vid den här tiden och endel har jag uppnått och andra inte:
-Först och främst prioritera Miranda och hennes tävlingar, både med Pumba och Sune. Ja, med Sune har vi prioriterat hennes tävlingar. Med Pumba blev det inte så många.
-Träna regelbundet för tränare. Nja, det har väl blivit så där...
-Förbättra piaff och passage. Vi jobbar på med små piaffliknande steg just nu. Passagen tränar vi inte just nu, eftersom han gärna använder den som försvar när det blir jobbigt.
-Träna vidare med bytena i varje ( kunna göra fler än tre). Har vi tränat alldeles för lite på.
-Tävla avslappnat och kunna rida den stora traven på tävling. Det är nog det vi har svårast för och har fortfarande inte fått till ngn riktig fullträff.
-Göra några nationella starter ( PSG och Int.I) och ha jämna bra resultat. Blev ingen start i Int., men hyfsat jämna resultat.
-Göra någon start med Pumba i LA, Msv C.
Startade MSV C med Pumba på 64%. 

Nu är ju tanken att nya mål ska skrivas, men eftersom vi inte vet ännu hur det blir med Dante, så är det svårt att göra det. Det är mycket OM och MEN just nu. Mirre kommer fortsätta tävla Sune även i år och vill nog satsa ordentligt. Jag tänker så klart också träna och tävla honom. Vi får se helt enkelt....

Gott Nytt År!

Gott nytt år, hoppas ni alla får en bra nyårsafton! 

Denna bild sammanfattar året ganska bra...

...vi har sålt två hästar och köpt en.... Mirre hittade sin drömponny, men det är ju en historia för sig som de flesta känner till nu. 

Pumba kom " hem" igen och står inhyrd hos oss. Både Mirre och jag har tävlat, med blandade resultat, men det är alltid lika roligt! 

Vi har varit till Turkiet... och jag och Marco har varit till Rom. 

Våfflan fick tre fantastiska ungar och vi behöll en själv, Flisan! 

Saknar mamma varje dag....

En sista chans

Har pratat med Jan i helgen angående Dante. Efter allt jobb han har gjort med honom nu, så ska han inte reagera som han gör i ridningen. Han kan vara bra någon dag och sedan spänner han till och bara drar iväg. Jan tror att det ändå är något med ryggen på honom och tycker vi ska göra en röntgen ( han har ju trott detta hela tiden). 

Har varit i kontakt med Uppsala idag igen och preliminär bokat en tid den 18/1. Våran veterinär som vi hade sist är tillbaka den 11/1 och ska ringa mig då. Även Jan ska prata med henne. 

Det här känns förstås skit tråkigt, men samtidigt skulle det vara bra att få veta om det är något fel. Tänk om han faktiskt har haft ont hela tiden...tänk om det är något som man kan behandla, då har vi ju en kanonponny! Går det inte att göra något åt...ja, då är det inte så mycket att göra, men värst är det OM det inte är någonting alls!!!

Vi ger honom iaf alla chanser och det här blir det sista...

Upp och ner

Tanken var att vi skulle hämta hem Dante i mellandagarna, men efter ett långt samtal igår, ser nu planen annorlunda ut....igen...

 Dante är inte " färdig" ännu för att kunna tas hem. Han kan vara bra i flera dagar och så helt plötsligt får han för sig att dra iväg. Han blir då ibland som en betongklump och kan vara svår att få stopp på. Kan tillägga att Jan har jobbat väldigt mycket med att kunna " dra stopp" på honom i en tygel och från början gick det överhuvudtaget inte att böja huvudet åt sidorna. Det går ju nu, men i bland blir han helt stum. Jan klarar förstås att dra stopp, som är karl men frågan är om Mirre och jag klarar det. Vi vill hur som helst inte ha hem en ponny som gör på det här viset. Det är ju farligt också och det får inte hända något! Jag är medveten om att unghästar kan göra "glädjesprång" och de kan bli rädda för saker osv. Jag har ju ändå ridit in flera, men aldrig har någon varit så här tidigare. Det här är något helt annat och det är inte O.K. Som han är nu är han inte en bra tävlings- /ungdomsponny anser jag. 

Dante är en otroligt dominant ponny med kaxig attityd. Vi visste från början att man måste visa sitt ledarskap från marken och det gjorde vi. Det fungerade också bra. Han hade redan hos uppfödaren visat lite av sin attityd. Nu är han  (för det mesta) väldigt cool i hanteringen och även lastningen och duschning fungerar ju bra. 

Beteendet han visar nu, att dra iväg och kasta av, det har han haft i sig hela tiden. Det kommer fram när han inte vill, när han blir rädd eller bara har en dålig dag. Egentligen har det inget med att han blev rädd för kon att göra. Det hade kommit fram förr eller senare ändå. Han var inte alls mycket riden när vi köpte honom och inga speciella krav hade ställts, så jag tror att han hade inte visat dessa sidor tidigare, förutom i hanteringen när han var ung och att lastningen inte gick så bra. 

Nu låter jag väldigt negativ. Det har ju gått massor framåt också. Det gick ju inte alls att sitta upp på honom från början och nu har vi ju ridit honom både jag och Mirre, men han är fortfarande för oberäknelig. 

Vi har verkligen gjort allt för den här ponnyn tycker jag. Han har varit hos två veterinärer, varav en gång i Uppsala. Vi har även haft en equieterapeut på honom. Det är inget fel på honom! Han är behandlad en gång för inflammation i hasen, som troligtvis uppkom i samband med olyckan. Vid återbesöket var han helt återställd. Detta var efter de första två veckorna hos Jan. 

Vi har nu haft honom i snart tre månader där uppe ( vi trodde en från början) och vi ger honom till efter nyår, sen får vi nog fundera hur vi ska göra. Jan har gjort ett otroligt jobb med honom och han är fantastiskt duktig. Ingen annan hade kommit så här långt med Dante! Jan har många års erfarenhet av den här typen av hästträning. Han är dessutom i absoluta eliten i reining i Sverige. Jan får nu göra ett sista försök att ta ner Dante på jorden, så får vi se sen....det känns så jäkla tråkigt.... men vi hoppas! 

20:e december



Precis så känns det idag och alla andra dagar. Idag är det ett år och tre månader sedan min älskade mamma somnade in...

Ett år och två månader



Som jag saknar min älskade mamma!!! Jag har så mycket jag skulle vilja berätta och som jag ibland tänker att jag ska berätta...men hon finns ju inte här. Det känns fortfarande så overkligt, som om det inte gäller mig...inte min mamma. 

Helt plötsligt kan det komma över mig. Jag blir både arg och ledsen på samma gång. Livet är så orättvist! Varför skulle just min mamma drabbas...jag vill ju ha henne kvar, här och nu!

I eftermiddag ska jag åka ner och tända ljus i minneslunden. 

Vart är vi på väg?


#Prayforparis

Tidigare inlägg
RSS 2.0