Ett år och två månader
Som jag saknar min älskade mamma!!! Jag har så mycket jag skulle vilja berätta och som jag ibland tänker att jag ska berätta...men hon finns ju inte här. Det känns fortfarande så overkligt, som om det inte gäller mig...inte min mamma.
Helt plötsligt kan det komma över mig. Jag blir både arg och ledsen på samma gång. Livet är så orättvist! Varför skulle just min mamma drabbas...jag vill ju ha henne kvar, här och nu!
I eftermiddag ska jag åka ner och tända ljus i minneslunden.
Vart är vi på väg?
#Prayforparis
Så går det med Dante
Idag har jag pratat med Jan igen, angående Dante. Han har nu satt igång honom lite lugnt. Först utan ryttare, så Dante fick känna att det inte gör ont när han rör sig. Han är nu bra i hasen, vilket är skönt.
Tyvärr är han fortfarande spänd i ridningen och drar iväg. Det kan bero på att Dante fortfarande tror att det ska göra ont, alltså att det sitter i hans huvud. Är det så, är det bara att nöta på, så får vi se. För att utesluta ska vi även kolla tänderna på honom. Vi vet inte om han har vargtänderna kvar och är de kvar, kan det faktiskt vara de som spökar!
Hur som helst, så tänker vi åka upp och hälsa på Dante på söndag. Då får vi även se när Jan jobbar med honom. Det ska bli spännande! Då får vi även diskutera hur vi går vidare. Som det ser ut nu, så kan vi ju inte ta hem honom än. Det måste ju gå att rida på honom!
Så himla tråkigt att det blev så här, men jag hoppas och tror att det ordnar sig till slut. Vi vill så klart ha hem honom och Mirre vill ju kunna träna honom i vinter. Allt började när han blev rädd för den där jäkla kon! Det är inte bara i Dantes huvud det satt sig, utan även i Mirres. Hon har jätte svårt att rida på ridbanan om korna är i närheten. Jag förstår hennes rädsla och det är inte så lätt att komma över. Vi tar nya tag!
Fruktansvärt
Ett år, en månad
...har det gått sedan mamma somnade in.
Jag saknar henne varje dag. Vissa dagar gör mer ont än andra. Fortfarande kan jag komma på mig själv att tänka, " det här måste jag berätta för mamma..." , men det går ju inte.
I kväll ska jag åka och tända ett ljus i Minneslunden.
<3
Ett år av sorg och saknad
Idag är det på dagen 1 år sedan min älskade mamma somnade in. Det gör fortfarande ont och saknaden är enorm. Jag visste inte att man kan sakna ngn så....
Jag minns sista månaden som om det vore igår. Den där jävla sjukdomen gör mig arg, ledsen, förbannad...det är så orättvist. Ibland vill jag skrika, ibland bara vara ledsen. Varför just min mamma. Min pigga, glada, älskade mamma!
Nu har jag/ vi tagit oss igenom "det första året", men fortfarande kan det, när som helst komma över mig. Det känns som ett slag i magen, en klump i halsen och jag vill bara gråta. Jag vill att mamma ska vara här, nu!
Det är så mkt jag skulle vilja berätta för henne, så mkt som jag önskar att hon fick vara med på. Även om jag pratar med henne nu också och tror att hon finns med mig, så vill jag ju ha henne här och nu.
Senare idag ska jag åka och tända ljus i minneslunden.
Andra planer med Dante
Igår när vi skulle lasttränade Dante, fick vi faktiskt ge upp, efter ca tre timmar. Vi provade allt, tom. lastade in Majsan för vi tänkte att då går han nog in. Nä då, inte Dante inte. Han går in en bit och sen backar han ut. Så håller han på hela tiden. " Testing, testing..."
Vi tog då beslutet att vi behöver hjälp! Vi fixar inte det här själv och jag har ingen erfarenhet av sånna här lastningsproblem. Allt hänger så klart ihop med att han testar oss. Jag är ju van vid att hästen bara går in i transporten, på sin höjd att man måste använda linor och det är ju så det ska vara, att hästen bara går in.
Sagt och gjort, i dag har jag varit i kontakt med ett par som håller till mellan Östersund och Åre ( Jan Persson). Blev tipsade av bekanta, att han skulle vara väldigt duktig. Jan är en erfaren westernryttare och jobbar med NH. Han tar emot alla typer av hästar och kommer att hjälpa oss både med lastning och ridning.
Även om lastningen känns som det största problemet, så är det skönt att få hjälp med ridningen på en gång. Vi vill ju inte åka av en gång till! Allt hänger ju ihop med att Dante testar vårat ledarskap. Även om vi inte tycker att vi har några problem i hanteringen av Dante ( det har vi inte, tycker vi), så kan det vara ngn liten sak som gör att han tvekar. På en annan häst kanske det inte haft ngn betydelse, men för Dante har det nog det.
Vi kommer att lämna Dante där uppe i en månad. I slutet av den perioden ska även vi vara med och rida och lära oss hur vi ska göra. Vi får när vi vill åka upp och titta på träningen av honom. Allt detta ska bli oerhört spännande och lärorikt tycker jag!
Att ta hjälp på det här viset är något nytt för mig, men det är bättre att ta hjälp på en gång än att det ska bli värre och hända ngt. Hästarna jag ridit in har aldrig betett sig på det här viset och lastning har inte heller varit något större problem. Inte större än att vi fixat det själv. Där ser man vad lite man vet och kan ändå, trots att jag hållit på med hästar i drygt 30 år! Som jag skrev tidigare, detta ska bli jätte spännande och tänk vad mkt vi kommer att lära oss som vi har med oss på framtida hästar.
Om två veckor är det tänkt att vi ska åka upp med honom, om vi får in honom i transporten...men det ska gå! :)
Befästa ledarskap
Först och främst vill jag tacka för alla tips och råd vi fått angående Dante. Tänk vad bra det är med sociala medier i bland. Tack även till Dantes uppfödare och tjejen som ridit in honom. De är så snälla och hjälpsamma!
Jag har funderat oändligt mycket på det här med Dantes underliga beteende. Eftersom vi kunnat utesluta utrustningen, så är jag ganska övertygad om att han blev rädd när Mirre åkte av, i kombination med att han testar oss.
Det hände ganska mycket i Dantes liv när han flyttade till oss. Dessutom får man inte glömma att han är bara 4 år och var inte så mkt riden. Han kom till nytt stall, nya ägare, ny kompisar, mera ridning.... och så skrämd av kossor på det. Ja, man förstår ju att det är mycket att smälta och ta in.
Dante är en ganska tuff ponny, på det viset att han är väldigt ranghög. Det är han som bestämmer i hagen. Tänk er att 16-åriga Sune flyttar sig för lilla Dante. Sune som alltid bestämt i hagen, förutom när vi hade Xet. Han är inte svår i hanteringen, på något vis. Utan han är väldigt snäll och väluppfostrad.
Jag har iallafall kommit fram till en plan hur vi ska arbeta med Dante. Vi ska jobba mycket med att stärka ledarskapet från backen. Han måste bli trygg med oss och lita på att det är vi som är ledaren. Därifrån ska vi sedan " börja om " inridningen. Även om han är bra i hanteringen, så kan det behövas stärkas och befästas ytterligare nu när han kommit på nytt ställe.
Jag är absolut i gen X-pert på ledarskapsövningar, men jag har hållit på lite tidigare och jag har även läst endel om det. Sen finns det ju även youtube. :) Vi gör så gott vi kan och jag ser fram emot att fortsätta arbetet med Dante, tillsammans med Mirre. Vi får se den här tiden, som ngt positivt, att vi lär oss massor. Sen är jag ju absolut inte främmande att ta hjälp, om det behövs sedan vid själva ridningen. Vi vill ju inte åka av en gång till och jag tror inte det blir bra om han "vinner" ytterligare en gång.
Idag började vi vårat jobb på allvar och det gick jätte bra. Det handlar mkt om att flytta, backa, åt sidan, framåt osv. Att han ska acceptera beröring överallt på hela kroppen, med grimskaftet och spöet. I morgon går vi vidare med att hänga på honom.
Någon som har nå tips?
Idag provade vi med Dante igen....
Började att tömköra honom, med hoppsadeln på. Det var inga problem. Hängde sedan på honom och Mirre gick med honom. Det gick också bra. Då satt jag upp och Mirre släppte honom, så att jag skrittade själv. Det gick också bra.....ända tills jag skulle trava. Då drar han lika panikartad igen och den här gången fick jag käka grus!
Nu fattar vi ingenting!!! Han verkar inte ha ont i ryggen. Jag har klämt, känt och tryckt och han reagerar inget. Och han reagerar ju inget när jag hängde eller skrittade?! Kan det vara så att han blev rädd när Mirre åkte av? Sadeln snurrade ju runt och stigbyglarna slog honom på sidorna och han skenade hem.
Vi tar gärna emot tips på hjälp nu, för han kan ju inte fortsätta så här. Då kanske han lär sig att han kan slänga av oss. Det har så klart varit väldigt mycket för honom på kort tid nu, så vi kanske bara behöver börja om, han är ju så ung också. Vi ger inte upp, men samtidigt är vi inte främmande att ta hjälp!
Tävlings- och tränings funderingar
Nu har jag funderat och resonerat med mig själv angående tävlingar och träningar.
Jag vill ju fortsätta tävla de klasser jag gör. Inte gå ner i klasserna, när jag ändå håller mig kvar på den här nivån så jag faktiskt får starta svår klass om jag vill.
Ska jag vara ärlig med mig själv, så har jag inte tränat för någon sedan i våras. ( En gång nu innan tävlingen.) Det betyder ganska mycket att man har någon som tittar på en. Jag har inte tävlat sedan i början av augusti och före det i april! Jag tycker ändå att vi hållit oss på en O.K nivå ( ca 62%)de senaste starterna, trots missar. Missarna skyller jag helt på mig själv.
Vad ska jag göra då? Jo, jag tror på att fortsätta träningarna för Sussie. Jag var jätte nöjd med hjälpen jag fick av henne sist. Rida mera program, för henne. Hon är ju ändå GP domare, så det är ju perfekt träning för mig. Jag tror absolut att mera programträning kan hjälpa mig att komma till avslappnad ridning även när jag tävlar, eftersom det inte blir så mkt tävlingar heller. Kan jag hitta samma känsla i traven när jag tränar program, så tror jag att det även kommer på tävling.
Jag måste vara noggrannare när jag rider själv hemma. Fick ju bra "läxa" nu av Sussi, till nästa gång vi ska träna. Jag måste bestämma mig att vi ska banne mig få till det, även på tävling. Utan att för den delen överrida, ska rida som på träning. Jag kan inte begära av varken mig eller Sune att % ska bli högre, så länge vi inte har mer bärighet på tävling.
Det positiva från helgens tävling är ändå, att jag bitvis hade en riktigt bra känsla. Det är bara att jobba vidare på det här, så ska vi nog få till det. Framför allt skolorna i traven och piruetterna måste vi jobba med!
10 månader
Kan inte fatta att det gått 10 månader, sedan mamma gick bort, snart 1 år sedan!
Men jag tror/vet att hon finns med mig och familjen hela tiden...
Jag tänker på henne varje dag och saknar henne så fruktansvärt mycket. Det kommer fortfarande över mig rätt som det är, det blir en klump i halsen och känns som ett slag i magen....det är fortfarande så ofattbart att hon inte finns mer....det gör så ont...att man kan sakna någon så mycket!
Mamma och Moyalie
Satte en blombukett i minneslunden idag
Återigen
....blir man påmind om att vi ska ta vara på tiden och vara rädda om varandra!
Ni har säkert läst om den fruktansvärt tragiska olyckan, om den 12-åriga pojken som fastnade med hjälmen i en lekställning?! Han gick i samma skola som Miranda, i en klass under henne. Skolan har idag en minnes stund för honom. Man kan inte ens föreställa sig hur anhöriga har det just nu....
Morsdag
Idag är det min första morsdag, utan min älskade mamma. Jag saknar henne så otroligt mycket....<3
Var rädd om era mammor, man vet aldrig vad som händer.
Var rädd om era mammor, man vet aldrig vad som händer.
Jobbigt
Igår skulle min älskade mamma fyllt 66 år! Det är ju ingen ålder, känns så jävla orättvist och hemskt att hon inte finns längre! 
Jag var ner och tände ett ljus i minneslunden och så hade jag köpt blommor som jag satte där. Det är alltid lika jobbigt, men samtidigt skönt att få lätta lite på trycket. Det känns som jag kommer så nära mamma där nere.
Saknar dig så fruktansvärt mycket mamma! <3
Mamma och Miranda
Jag var ner och tände ett ljus i minneslunden och så hade jag köpt blommor som jag satte där. Det är alltid lika jobbigt, men samtidigt skönt att få lätta lite på trycket. Det känns som jag kommer så nära mamma där nere.
Saknar dig så fruktansvärt mycket mamma! <3
Skärtorsdagen
Har precis varit och tänt ett ljus i minneslunden, för mamma. Det gör fortfarande lika ont, men jag vill ändå åka dit. I många år, ända sedan Mirre var lite hade vi som tradition, att ngn dag under påsken, åka till " Rumpnissarna". Det var mamma som kom på det och hon och Mirre levde sig in i detta. Vi åkte till en grillplats där vi grillade och bara myste. Mamma gömde alltid påskägg till Mirre. Ett fint minne, men även ett minne som gör att saknaden nu i påsk blir , om möjligt, ännu större! <3
Jag och Mirre har ridit också idag. Sune kändes jätte fin! Mirre red igenom programmen, så gott det gick på det dåliga underlaget. I morgon bär det av till Hudik för tävling! Mamma hade varit sååå himla stolt över Miranda, men det var hon förresten alltid!
Sex månader
Idag den 20/3 har det gått sex månader sedan min älskade mamma gick bort! Jag kan inte fatta att det gått så lång tid, samtidigt som det känns som igår...
Jag tror ändå att mamma finns där någonstans. Hon finns med oss..
Jag och Marco var ner och tände ljus i minneslunden och det är fortfarande så himla jobbigt. Jag saknar henne så otroligt mycket!
Det kan komma över mig helt plötsligt, ofta när jag är ensammen eller ska sova. Det känns fysiskt som ett slag i magen, nästan så jag tappar luften... på riktigt! Hon är verkligen borta! Hon kommer inte tillbaka...det är verkligen så. Min mamma, min fina, pigga, glada mamma... Hon som alltid har funnits där, som alltid ställt upp för mig, som hjälpte mig när jag var yngre och inte mådde så bra. Tack vare mamma blev jag frisk igen!
Vi stod varann så nära, har varit med om så mycket tillsammans....
Det kommer säkert fortsätta vara jobbigt, det är väl endel i bearbetningen. Vissa dagar går lättare än andra och utåt sett visar jag inget. Det är väl därför det kommer när jag är själv eller med familjen. Någonstans måste det ju ut!
Ni som har era mammor och pappor i livet, var rädda om dem! Man vet aldrig hur fort det kan gå...
Jag tror ändå att mamma finns där någonstans. Hon finns med oss..
Oplanerad vila
Jag brukar aldrig planera in längre perioder ( en vecka el mer) med vila för Sune, av den anledningen att jag vet att det alltid kommer ofrivilliga perioder då man måste lägga in vila ändå. Naturligtvis lyssnar jag hela tiden på hästen, om han behöver återhämtning efter tex en tuff träningsperiod eller tävlingshelg. Men genom åren har jag lärt mig, att om du planerar in en veckas vila och så helt plötsligt händer det något, av olika anledningar, så att du inte kan rida på ännu en vecka. Ja, då står man där med en häst som vilat mkt längre än vad man tänkt!
Vila kan ju se ut på olika sätt. Endel promenerar bara med sina hästar ( aktiv vila). Det beror på vilken sorts häst man har. Sune mår bara bra av att " bara gå i hagen". Han blir oftast ännu bättre efter det. Andra behöver röra på sig, för att inte bli så stela, eller kanske alldeles för pigga.
Den här veckan blev en " sådan vecka", med ofrivillig vila. Jag har av olika anledningar inte hunnit att rida och det går inte att rida på ridbanan heller, där vi har lampor. Det är fortfarande skridskobana där! :( Jag joggar igång på fredag igen.
Det här upplägget med träning och vila ibland kan inte vara helt fel, eftersom hon som masserade Sune var väldigt imponerad av honom. Hon tyckte han var otroligt fin och fräsch i sin kropp, med tanke på ålder och den nivå han ändå tränar på.
Naturligtvis är träning viktigt och att våga tänja och ligga på gränsen ibland, men det är minst lika viktigt med återhämtning. Det är ju då hästen bygger muskler.
Lösdrift eller uppstallat?!
Vad tycker ni om att ha hästarna på lösdrift alt uppstallad? Detta verkar vara ett "hett" ämne i bloggvärlden just nu, så jag tänkte skriva vad jag tycker.
Först och främst tycker jag att det behöver inte vara svart eller vitt. Jag vill ju tro att alla hästägare gör sitt bästa för sin häst utefter sina förutsättningar. Bara för att vi inte har lösdrift och inte vill ha det heller, innebär ju inte det att jag tycker att lösdrift är dåligt eller att alla som har det gör fel.
Lösdrift kan säkert vara bra för vissa hästar. Lika väl som att ha de uppstallade är det bästa för andra. Det är helt enkelt individ anpassat och till vilket ändamål du använder hästen. Ja, jag vet att det finns tävlingshästar som går på lösdrift! Även vissa travhästar ( starthästar) gör det, men jag vet också att många då stallar in hästarna några dagar innan en start, för att de ska få vila.
Våra hästar vill gå in på e.m/ kvällen. Det är inte enbart för att de är vana att gå in och få mat. På sommaren har vi ganska mycket kusar här, vilket gör att hästarna börjar springa för att komma ifrån de och de blir då svettiga och kusangreppen blir ännu värre. Hästarna springer till grinden och när de kommer in i stallet, riktigt ser man hur de kan slappna av och äta i lugn och ro.
Vi tränar och tävlar så pass mycket med våra hästar att de behöver den vilan de får när de står i en box på natten, för att kunna prestera och göra det vi kräver av de. Men det är säkert många tävlingshästar som klarar av att gå ute dygnet runt också och ändå prestera. Som sagt individanpassat...
Att ha en välskött lösdrift innebär ju inte mindre jobb. Jag läste en kommentar som en tjej skrev; det är nästan mer jobb nu när de går på lösdrift, eftersom jag mockar flera gånger om dagen!
Tyvärr tror jag många ( inte alla) missuppfattar det här med lösdrift och tycker att det är mycket lättsammare. Det kanske det är, till viss del....
En annan skrev att hon gjort en variant. Hon hade en stor ligghall, för sex stora hästar. ( Tror inte hon hade så många). Där hon stängde om de på kvällarna. Hon såg att de var lugnare och alla låg ner och vilade.
För att sammanfatta det hela så tycker jag att man måste anpassa till individen, ändamål och förutsättningar.
Det här med mamma-dotter
Ni är säkert många där ute som känner igen sig i " mamma- dotter syndromet?!" Det var samma när jag var ung och min mamma skulle hjälpa mig. Det var många gånger vi blev ovänner.
Miranda har gjort en otrolig utveckling i sin ridning och hon kommer att nå långt. Hon har lärt sig så mycket, då hon har haft två ponnysar som verkligen kräver teknik och ridning. Hon rider ju även på Sune mer och mer nu och på honom kan hon lära sig alla svåra rörelser.
I vårat fall var det så klart i ridningen det gällde. Som tur är blev det bättre ju äldre jag blev. Nu står jag där själv, i samma situation som mamma!
Jag och Miranda har varit så ovänner i bland, när jag ska hjälpa henne. Vissa gånger har det gått jättebra, andra inte alls. Nu tycker jag faktiskt att det går bättre och bättre. Vi kan oftast prata om saken.
Varför blir det så här då? I mitt fall tror jag det beror på att vi är för lika. Båda är lika tjuriga. Dessutom är vi båda tävlingsmänniskor och vill att allt ska vara perfekt.
Miranda har ju naturligtvis inte samma erfarenhet som mig. Hon tycker ofta själv, att hon borde kunna mer/ vara bättre än vad hon är. Jag har försökt att intala henne att hon är bara 13 år. När jag var i hennes ålder hade jag inte ens börjat tävla ännu.
Men eftersom jag vet att hon vill att allt ska vara så bra det kan, försöker jag att hjälpa henne med ridningen efter det. Jag vet att hon kan bli så oerhört besviken på sig själv när det går dåligt ( aldrig på hästen). Jag vet vad som krävs av både henne och hästen, för att det ska visa sig på tävlingsbanorna. Av den anledningen tror jag att jag ibland blir lite för hård med henne, men jag vill ju inte se henne så besviken....
Om Miranda hade varit en sån tjej som är jätte nöjd över att rida en LB på 50%, ja men då hade det varit annorlunda! Nu är hon inte det, hon är som mig. Det är ändå viktigt att kunna vara lite ödmjuk mot sig själv ibland. Även om man inte fick den där topp procenten, så kanske man får se på vad som var bra med ritten och ta med sig det till nästa gång. Hästarna är ju inga maskiner och allt kan hända!
Mirre och Pumba
Miranda har gjort en otrolig utveckling i sin ridning och hon kommer att nå långt. Hon har lärt sig så mycket, då hon har haft två ponnysar som verkligen kräver teknik och ridning. Hon rider ju även på Sune mer och mer nu och på honom kan hon lära sig alla svåra rörelser.
Nu går det som sagt bättre och bättre för Mirre och mig, men ibland så blixtrar det till mellan oss, men då löser vi det. :-)
Tankar och mål 2015
Sune blir 16 år nästa år, men han fortsätter att utvecklas och har nog aldrig känts bättre än nu. Även jag utvecklas ju och jag lär mig nya saker hela tiden.
När vi köpte Sune hade jag som dröm-mål att kunna rida St Georg och nu har vi ridit Intermediere på nästan 64%! Nu tränar vi piaff, passage och byten i varje.... helt sjukt!
Något annat jag tycker är otroligt roligt är att rida ponny. Pumba har/ är så rolig att rida och jag hoppas att jag får fortsätta med det och även tävla honom igen!?
Xet gör sitt sista tävlingsår, nästa år. Han blir då 12 år. Vi hoppas att han ska få avsluta sin karriär på ett bra sätt. Vad som händer sedan med honom, vet vi inte ännu...
Så mina mål 2015 är:
Först och främst prioritera Miranda och hennes tävlingar, både med Pumba och Sune.
Träna regelbundet för tränare.
Förbättra piaff och passage.
Träna vidare med bytena i varje ( kunna göra fler än tre).
Tävla avslappnat och kunna rida den stora traven på tävling.
Göra några nationella starter ( PSG och Int.I) och ha jämna bra resultat.
Göra någon start med Pumba i LA, Msv C.
Jag ser verkligen fram emot nästa års träningar och tävlingar. Det ska bli roligt att komma ut igen. Dessutom kommer jag troligtvis att tävla på tävla nästa år. Tycker Sune funkar bäst på det!
Arkivbild från i somras
